Det var söndag idag och jag var i kyrkan på en gudtjänst för första gången i mitt liv. The one and only time of my life!!

Jag var tvungen att gå dit eftersom jag hade sovit hemma hos Marte och hennes värdfamilj går i kyrkan. I alla fall så kommer vi först dit på Bibelstudies i en halvtimme. Dom gick igenom lite om bibeln när Jesus återupstod. Efter det var det gudtjänst i en timme. "It's not up to you to decide when your life is over. God gives life and he's also the one of takes life" Japp, jag var lite skrämd faktiskt, prästen stod och skrek om hur Gud givit alla liv och grejer. Inte var det bättre av att Marte's värdpappa skulle tala om att vi hade en svensk tjej med oss idag inför hela kyrkan.... Jag satt där och skämdes och tittade ner i marken när alla vände sig om och stirrade på mig.

I alla fall så dom som inte tror på Gud och att man kommer i himmelen "are living in a fantasiworld, we're living in the real world, where you go to heaven. I feel sorry for everyone that haven't found God in their lives yet. God praise them" Japp, usch aldrig igen!

Jag respekterar att alla har sin egen tro, man får tro på vad man vill, inte mig emot. Men att tycka synd om dom som inte tror på Gud och att påstå att dom lever i en fantasivärld är väl ändå att ta i? Det gör ju så att dom som inte tror på Gud framstår som annorlunda och konstiga. Jag vet till exempel en tjej i min klass som inte tror på Gud. Hon har bara berättat det för mig för hon vågar inte säga det till någon annan för att hon är rädd att dom ska tycka illa om henne!!

Åh, vad jag är glad för att min värdfamilj inte går i kyrkan!!